Vem uppfann glasögonen? Okänd hantverkare i Italien på 1280-talet

Ingen vet vem som uppfann glasögonen. Det vi vet är att de dök upp i norra Italien under 1280-talet, troligen i trakten av Pisa eller Venedig, och att de första glasen var läsglasögon för människor som fått sämre syn på nära håll med åldern.

Det äldsta säkra beskedet kommer från en predikan i Florens där en dominikanbroder sa att konsten att göra glasögon var mindre än tjugo år gammal och att han hade träffat mannen som kom på den. Namnet sa han aldrig. Den florentinare som i flera hundra år har fått äran, Salvino degli Armati, bygger på en förfalskning från 1600-talet.

Granskad mot källor 26 oktober 2026: Il Colle di Galileo (CNR Istituto Nazionale di Ottica och Florens universitet), Museo Galileo, College of Optometrists museum, MacTutor vid University of St Andrews, Franklin Institute och 1177.

På den här sidan18 avsnitt

Predikan som avslöjar när glasögonen kom

Dominikanbrodern Giordano da Pisa, som också kallas Giordano da Rivalto, predikade under fastan i kyrkan Santa Maria Novella i Florens. Hans åhörare skrev ner predikningarna, och i en av dem står det att det ännu inte gått tjugo år sedan man fann konsten att göra glasögon som får en att se bra. Han kallade det en av de bästa och mest nödvändiga konster som världen har, och en helt ny konst. Han tillade att han själv hade sett den som först kom på den och gjorde den, och talat med honom.

Predikan hölls den 23 februari 1306. I en del källor står 1305, eftersom Florens då räknade det nya året från mars, enligt biblioteket Archiginnasio i Bologna. Oavsett vilket pekar uppgiften tillbaka till slutet av 1280-talet.

Två kandidater i Pisa och Venedig

Ett namn finns i källorna, men inte som uppfinnare. I en gammal krönika från dominikanklostret Santa Caterina i Pisa beskrivs brodern Alessandro della Spina, som dog 1313, som en god och anspråkslös man som kunde göra efter allt han såg. Enligt krönikan tillverkade han själv glasögon som någon annan hade uttänkt först men inte velat dela med sig av. Alessandro lärde i stället gärna ut konsten till alla. Han var alltså den som spred tekniken, inte den som kom på den.

Venedig har också goda skäl att räknas. Staden var Europas främsta glascentrum, och en förordning från den 2 april 1300 förbjöd glasarbetare att sälja vanligt glas som bergkristall. Bland föremålen som nämns finns roidi da ogli, runda glas för ögonen, och lapides ad legendum, läsestenar. Enligt forskarna Elisabetta Baldanzi och Alessandro Farini är det första gången glasögonlinser och förstoringsglas hålls isär i en text, och det tyder på att glasögon redan var en vanlig vara i Venedig kring sekelskiftet 1300.

Myten om Salvino degli Armati

Det namn som oftast dyker upp är Salvino degli Armati. Hur myten växte fram går att följa steg för steg.

Trots det lever myten kvar. Umberto Eco lät huvudpersonen i romanen Rosens namn berätta att han fått sina glasögon av Salvino. Gravskriften finns i dag kvar i en undanskymd del av kyrkan, enligt Museo Galileo i Florens.

Läsestenar och optik före glasögonen

Att glas och kristall kunde förstora var känt långt innan någon satte två linser framför ögonen. Slipade läsestenar lades direkt på texten, och de nämns som en egen varugrupp i den venetianska förordningen år 1300.

Den arabiske lärde Ibn al-Haytham, i Europa kallad Alhazen, levde cirka 965-1040 och skrev ett stort verk om optik. Enligt MacTutor vid University of St Andrews gav han den första korrekta förklaringen av synen: ljus reflekteras från föremålet in i ögat. Verket översattes till latin och påverkade europeiska lärda. Han uppfann däremot inte glasögonen, och han hade ingen färdig teori om linser. Baldanzi och Farini påpekar att det tog lång tid innan linser användes för att förbättra synen, och att de verkar ha kommit från hantverkare snarare än från de lärda.

Från läsglas till glasögon för närsynta

De första glasögonen hade konvexa linser, tjockare på mitten. De hjälper vid ålderssynthet, när ögats lins blir stelare och det blir svårt att se på nära håll. Enligt 1177 märks ålderssynthet oftast tydligt efter 40 års ålder, och den drabbade alla som levde länge nog också på medeltiden.

Glas för närsynta kräver konkava linser, som är tunnare på mitten och lättare spricker när de slipas. Det första belägget för sådana glas är ett brev från hertigen av Milano, Francesco Sforza, den 21 oktober 1462. Han beställer tre dussin glasögon från Florens, och den första sorten ska vara för att se på långt håll, den sort som unga behöver. Mellan de första läsglasen och de första glasen för närsynta gick alltså ungefär 150 år.

Skalmar, dubbelslipade glas och kontaktlinser

Uppfann Benjamin Franklin bifokala glasögon?

Franklin brukar nämnas som uppfinnaren av bifokala glasögon, och Franklin Institute i Philadelphia skriver att han 1784 bad sin optiker att dela glasen från läs- och avståndsglasögonen och sätta ihop dem. Enligt institutet ville han inte tjäna pengar på idén.

Om han var först är mer osäkert. I breven skriver han om sina dubbla glasögon och hur praktiska de är, bland annat vid middagar i Frankrike. Formuleringarna har tolkats olika, och en del historiker menar att han snarare var en tidig användare än den som kom på idén. College of Optometrists museum säger bara att bifokala glas fanns att välja i slutet av 1700-talet. Det säkra är att Franklin var en av de första kända bärarna och den som gjorde idén känd.

Varför uppfinnaren förblev okänd

Glasögonen uppstod bland glasarbetare och hantverkare, inte bland lärda som skrev böcker. Enligt Pisakrönikan höll den ursprunglige uppfinnaren dessutom sin metod hemlig. Samma mönster finns hos andra stora uppfinningar från medeltiden, som den mekaniska klockan, och ännu längre tillbaka hos hjulet.

Det ärliga svaret är därför att glasögonen uppfanns av en okänd hantverkare i norra Italien i slutet av 1200-talet. Giordano da Pisa träffade honom, Alessandro della Spina spred konsten och Venedigs glasblåsare tillverkade glasen. Salvino degli Armati hade ingenting med saken att göra.